En biografi om Aina Backman

Aina Backman var nära att dö som barn men är nu en av Partilles äldsta.

Jag besöker Aina som är 98 år och hennes barnbarn Stefan Andresen i hennes lägenhet i Furulund en sen tisdagskväll. Väl inne bjuder Aina på chips och cider. Vi sätter oss i soffan och så börjar Aina att berätta.

– Jag föddes tretton månader efter första världskriget. Vi bodde i en tvåa på Hisingen – ett rum och kök på sex personer med dass på gården. Det fanns inget badkar eller kyl och frys så man hängde ut livsmedel utanför fönstret i nätkassar.

 

Aina led som barn av sjukdomen TBC.

– När jag var sju år så låg jag på barnsjukhuset i nio månader. Jag var också ute på Amundön i fyra månader för rekreation. Det var vanligt att man hade TBC på den tiden.

Jag frågar Aina hur en dag i skolan såg ut när hon var mindre.

– Det började med att man samlades utanför dörren till skolsalen. När fröken kom skulle man niga och säga godmorgon. Sedan gick vi in till klassrummet där vi satte oss på våra bestämda platser. När man skulle svara på en fråga på lektionerna, ställde man sig vid sidan av bänken. Man räknade tal på svarta tavlan framme i klassrummet.

Jag frågar Aina om de fick lunch i skolan.

– Nej, man skulle ta med sig en flaska med mjölk och ett par smörgåsar hemifrån.

Aina säger att fröken inte var sträng men bestämd och det har hon inte haft ont av.

 

Aina berättar vidare om vad hon gjorde på fritiden. Hon brukade gå till sin farmor och fasters syatelje. Aina har alltid älskat att sy och brodera. När hon blev äldre så sydde hon pälsar och kostymer.

Vi sitter i en brun soffa och framför oss står ett bord med fem glas på. Mot en vägg står en brun möbel. Till höger på väggen hänger fotografier på personer, många barn. På väggen över dörren hänger något som ser ut som tallrikar.

Aina flyttade till Partille 1988.  

Jag frågade om hur det var att flytta till Partille.

– Det är nära till allt, som busshållplatsen, affärer och sjukvård. Jag tycker om att vara här, jag trivs och hemtjänsten är bra. Det är många trevliga människor som jobbar där.

Jag frågar henne om hon har något speciellt minne från Öjersjö.

– Jag var med när de byggde golfbanan. Jag brukade spela golf och gjorde det mycket när jag var yngre. Men nu har jag slutat.

 

Aina berättar hur hon träffade sin man. Han var busspojke. Det är en sådan som står vid ingången på bussen och stämplar biljetter. Första gången Aina såg honom var när hon skulle gå av bussen då det hade blivit punka på ena däcket. Det var då hon träffade honom. Dom började prata och några år senare gifte dom sig.

 

Hon fortsätter att berätta om hur det var att åka bil för första gången. Aina var 40 år. Hon glömmer aldrig känslan den gången. Det kändes som att man flög!

Aina skrattar.

Jag frågar hur hon ska fira sin 100-årsdag.  

– Då blir det fest!