Hej jag heter Karl.
Jag gillar en kille i min klass. Men ingen vet det. Jag är rädd att folk ska reta mig om jag berättar det.
Jag berättar inte heller det för mina föräldrar för att jag är rädd att de ska bli besvikna på mig.
Den enda som vet det är min syster. För att hon är den enda som jag känner att jag kan lita på. Eller ända tills idag.

Det var efter skolan. Jag skulle gå till min bästa kompis Lisa. När vi kom hem till henne så gick vi in i hennes rum. Det var ett väldigt “ flickigt rum”. Rosa väggar, rosa gardiner. Allt var rosa. Vi satte oss mitt emot varandra på en rund matta mitt på golvet. Hon ville köra sanning eller konka.
Jag fick börja så jag valde sanning. Hon gick rakt på sak och frågade mig vem jag var kär i.
Jag rodnade lite, jag visste inte om jag skulle säga sanningen och riskera att bli retad eller att ljuga.
Men hon var ju ändå min bästa vän och jag kände att man ska kunna lita på sina bästa vänner. Så jag sa som det var. Jag gillar Olof. Hon bara kollade på mig och lutade huvudet lite snett.
– Nej men seriöst nu, vem är du kär i ? sa hon.
– Nej men jag är seriös, jag är kär i Olof .
-Men, men han är ju en kille,sa hon
-Jaha och? sa jag.
-Nej nej inget. Svarade hon.
Vi körde sanning eller konka hela dagen. Ända tills det var dags för mig att gå hem.

Jag bodde drygt tio minuter från Lisa och på slutet av vägen fanns det en brant backe. Jag såg den branta backen och eftersom att det var ganska mörkt och jag var lite smått mörkrädd så ville jag hem så snabbt som möjligt. När jag hade cyklat en bit så växlade jag ner och börjar trampa snabbare, och precis innan backen kommer så känner jag hur det pirrar till i min ficka och jag hör ett pling. Av ren nyfikenhet så stannar jag till. Eftersom att jag inte var så populär så var det inte så vanligt för mig att få sms.
Så jag tar upp min telefon och lutar mig över den så att den inte ska bli blöt. när jag trycker på hemknappen så ser jag (Meddelande. Okänt nummer. Bögjävel tro inte att du är säker jag vet vart du bor.)
Jag frös till. Efter ett tags stirrande ut i ingenting börjar jag cykla igen. Jag trampade så snabb jag kunde.  Efter ett tag kände jag mig genast mer säker, eftersom att jag såg de andra husen. Nu var det bara en nedförsbacke kvar. Eftersom att den inte var så brant så gled jag bara ner för den.

När jag kom hem så möttes jag av en stark doft av curry. Det var currygryta. Under middagen sa jag inte så mycket, efter som att jag inte kunde sluta tänka på vad som hade hänt. Jag tror att mina föräldrar blev lite oroliga, de frågade hur jag mådde. Jag sa att jag mådde bra men de trodde inte på mig. Du är ju helt vit i ansiktet sa mamma, gå in till ditt rum och vila lite sa pappa. När jag hade ätit klart så gick jag in i mitt rum.

När jag kom in i mitt rum så satte jag mig vid mitt bord och började göra mina läxor. Jag hade riktigt mycket läxor denna veckan. Vi hade både matteprov och idrottsprov.
Det var ganska lugnt med matteprovet, eftersom att jag hade pluggat ganska mycket inför det. Men idrottsprovet. Där blir det lite stressigt kan man säga. Vi ska ha det på fredag och jag har inte övat någonting.  Så jag behövde plugga riktigt mycket. Men mitt i plugget så hörde jag ett pling och min telefon darrade till… Igen? Vad ville han nu? Jag antog att det var samma kille igen efter som att jag aldrig brukade få notiser. Så jag tog upp min telefon och mycket riktigt så var det samma kille. Eller jag antog det. Jag kunde ju aldrig veta säkert eftersom att det var okänt nummer.
Det stod “ akta dig i skolan imorgon.” Jag orkade inte bry mig längre eftersom att klockan var ganska mycket. Så jag gick och gjorde mig iordning för att gå och lägga mig.

Tisdag
Idag skulle jag berätta för alla mina kompisar om vad som hade hänt. När jag gick till skolan så kände jag hur det plingade till igen. Denna gången orkade jag inte ens kolla vem det va, Så jag fortsatte gå. Men när det plingade till igen så tog jag upp telefonen. Men denna gången så var det det inte samma nummer. Utan det var Olof… Han skrev att han behövde prata med mig. Jag skrev att vi kunde ta det efter skolan. Men han ville ta det nu. Han frågade om jag gillade honom. Jag visste inte vad jag skulle skriva så jag sa att jag gillade honom som vän. Men han menade som mer än en vän. Hade han fått reda på att jag gillade honom? Men hur? Det var ju bara min syrra… Jag hade ju berättat för Lisa. Hade Lisa tjallat?

När jag kom fram till skolan så var jag lite tidig. Men Felix, min bästa kompis var också tidig. Så jag gick till honom och berättade om allt som hade hänt. Men han trodde inte på mig.
-Ska du se sms då?frågade jag honom.
-Aah visst svarade han.
Men när jag skulle visa honom smsen så var de borta. Vad hade hänt med dem?
Felix bara skrattade till och sa “bra prank” ironiskt.
Jag blev helt förvirrad. Men efter ett tag kom jag på, fan vad dum jag hade varit. Varför tog jag inte kort på chatten. Det var ju bara för honom att radera smsen så var de borta.
Jag stod ett tag och bara tänkte på hur dum jag hade varit. Men till slut så drog Felix i min arm och sa:
-Vår lektion börjar nu.
Så jag gick in i klassrummet. Allt flöt på som vanligt, ända tills lunchen. Jag satt och åt som vanlitg men så kom Abbe fram till mig och sa “tjena bögen” och halvspringer iväg skrattandes. Men förutom det så flöt hela skoldagen på utan de där smsen. Eller ända tills vi sluta och vi skulle hem. Efter som att jag bodde åt ett helt annat håll än alla mina kompisar så brukade jag gå själv. Så jag gick på ända tills jag kände att det pirrade till i min ficka. Inte nu igen. Denna gången stod det “ akta dig jag ser dig!” Jag tittade runt men kunde inte se någon. Nu blev jag faktiskt arg.
Så jag svarade.
Vem är du och vad vill du mig?
Och inte länge efter så kände jag hur det pirrade till igen.
Möt mig vid fotbollsplanen vid kl 20 ikväll så får du se.
Denna gången tog jag kort på chatten och skickade till Felix.
Tror du mig nu då? skrev jag.
Efter ett tag svarade han. Han skrev mm visst du har väl bara tagit din syrras telefon och skrivit eller nått.
Skulle han aldrig tro mig?

Så jag skyndade mig hem och satte mig och funderade. Skulle jag verkligen gå dit, liksom på vilket sätt skulle det hjälpa?
Jag bara satt och funderade ända tills jag drogs ut ur mina tankar av att dörren öppnades. Fan, jag glömde att låsa dörren.. jag ropade hallå! Vem är det. Men ingen svarade. Jag fick panik. Var det han som hade kommit hem till mig, och sett att jag inte hade låst dörren.. Jag gick ut och kollade. Jag såg ingen men dörren var lite öppen. Så jag gick ut och kollade.
-Ooh Gud vad du skräms Karl. Pff det var bara mamma.
-Varför svarade du inte när jag ropade på dig?fFrågade jag.
– Va? Oj förlåt jag hörde dig inte svarade mamma.
– Vad var det du ville frågade hon.
-Nä inget, jag undrade bara vem det var, svarade jag.

Men efter ett tags tänkande så gjorde jag nog mitt livs största misstag. Jag kollade på klockan. Hon var 19:30. Jag gick ut till hallen och tog min jacka, jag tog upp min telefon och messade numret “ jag kommer” och så gick jag ut. Jag gick och låste upp min cykel. Och så började jag cykla mot fotbollsplanen. Det gick snabbt att cykla efter som att det var nedförsbacke i princip hela vägen.

Jag kom fram lite för tidigt men hade det hunnit bli mörkt. Jag var ganska nervös och faktumet att det var lite dimmigt gjorde det inte bättre. Det var inte heller några träningar på tisdagar. Så ingen skulle se oss om något allvarligt skulle hända. Efter ett tag så kan jag sen en svart kontur. Han var mycket större än mig. Säkert en och åttio. Han gick mot mig, han ropade “har du inga av dina bög kompisar med dig” och log som om han hade vunnit på lotto. Han gick med stora stressiga steg mot mig. Nu kunde jag höra hans andetag, och innan jag ens hann blinka så låg jag på marken. Han hade puttat ner mig. Sen känner jag någonting i magen och allt blev svart.

Svart. Allt var svart, jag kunde inte se men jag kunde höra.. ett bip. Var jag på sjukhuset? Och helt plötsligt så kan jag se. Jag drogs upp, det var som att vakna ur en mardröm. Jag kollade runt mig. Där var min mamma, pappa, syster och… han. Killen som skickade alla smsen, killen som fick mig att svimma, killen som är anledningen till att jag är här. Varför var han här? Varför hade han börjat bry sig om en bög som mig? Till slut så vänder han sig om och böjer sig ner som om han också skulle svimma. Efter att han hade suttit ner ett tag så börjar han prata. Oh herregud, jag trodde att du skulle dö! sa han. Mm men det gjorde jag inte, och förresten vad gör du här? Innan han ens hann svara så sa mamma:
– Var inte så otrevlig mot honom, han räddade ditt liv.
– Räddade mitt liv?
– Ja han hittade dig när du hade ramlat av din cykel och slagit i ditt huvud. Och förresten varför går du ut klockan halv åtta på kvällen och cyklar utan hjälm utan att ens säga till oss. Vad tänker du med!? Du har tur att denna kille hittade dig.
Jag orkade och vågade inte förklara allt, jag ville inte tjalla framför honom och Jag ville bara hem just nu. Så jag bara skakade på huvudet och sa “jag antar att jag bara behövde lite luft. Jag skulle förklara allt senare.
“Det räcker inte” nästan skrek mamma. Varför sa du inte bara till oss att du skulle ut!?
-Jag vet inte, jag antar att jag glömde,svarade jag.
-Åh herre min Gud, skojar du med mig!? Du får utegångsförbud i ett år!
-Mm kan vi inte bara åka hem?
-Men snälla. Sa mamma. Jag orkar inte mer. Vi åker hem nu.

Onsdag
Klockan var 9:03 när jag vaknade. Jag fick inte gå till skolan idag, mamma och pappa trodde inte att jag var redo för det än. När jag vaknade på så gick jag in till mamma och pappa. Jag måste prata med er.
-Jaha.. vad är det nu? Sa pappa trött.
-Eehmn. Jag vet inte vart jag ska börja… Ni vet han killen som hittade mig.
-Aah? svarade mamma lite fundersamt.
-Han har trakasserat mig i  flera dagar nu..
-Vad menar du!? avbröt pappa.
-Men låt mig prata klart! nästan skrek jag.
Pappa sa inget.
-Han har skickat flera elaka sms, och igår så fick jag nog. Så jag cyklade ut för att träffa honom.
-Men varför sa du inget avbröt mamma mig.
-Men herre gud! Hur många gånger ska jag behöva säga det. LÅT MIG PRATA KLART! skrek jag nu!
Det blev tyst direkt.
-Jag sa inte till er för att ni skulle aldrig låta mig gå.
-Hur vet du det om du aldrig har frågat avbröt mamma mig igen.
-Men snälla. sa jag. Mamma kom på sig, och lutade sig bakåt. Hon såg lite skyldig ut, som ett barn som hade tagit kakor eller något. Så jag fortsatte.
-Jag kom dit för att prata, Men det gjorde inte han.. Han kom dit för att slåss. Jag var inte beredd och innan jag ens visste det så var allt svart…
-Men varför sa du inte det? Varför ljög du? frågade mamma.
-Jag vågade inte. Jag var rädd att det skulle fortsätta. sa jag
– Men herregud vi måste ju ringa polisen. Detta är ju trakassering och misshandel.
-Jag vågade inte säga emot dem så jag höll bara med.
Pappa gick ut och hämtade sin telefon. han knappade in 112, Och så ringde han.

3 Månader senare
Allt hade flutit på som vanligt. Eller ända tills igår. Jag satt på en bänk vid skolgården, och så känner jag hur det pirrar till i min ficka och jag hör ett pling. Jag hade nästan glömt allt som hade hänt så jag tog bara upp min telefon och kollade. Jag frös till. Det stod “ Du ska få som fan för det du har gjort!”.

Leave a comment