Lördag 22 december
Idag så fick vi jullov, ÄNTLIGEN!
Jag behövde inte stressa på morgonen och springa till skolan som vanligt. Utan idag vaknade jag, gick upp ur sängen, tog på mig mina lurviga tofflor (som jag fick av mormor igår) och gick till köket.
Mamma var redan uppe och kokade te.
“Godmorgon Minna! vill du ha te?” sa mamma.
“Nej tack, eller jo, det är ju ändå jullov.”
egentligen gillar jag inte te, men jag tänkte att det skulle kännas lite mysigare då.
“Jag måste åka till jobbet en stund bara, jag kommer hem vid lunch.”
Jag vet att hon inte ska åka till jobbet, det är ju jullov. Hon ska nog bara köpa dom sista julklapparna, eller dom julklapparna som hon skulle köpa förra veckan.
Det luktar jul. Pepparkakorna som vi bakade igår som är halvt brända har någon ätit upp.
“Affy! Har du ätit upp pepparkakorna?”
Han ligger på sin hund filt. Det verkar som att han också känner att det snart är jul. Hans öron åker ner och han gnyr lite. När han gör så, så kan jag inte sluta tycka synd om honom.
“Det är okej, dom var ändå brända.”
Det börjar ringa i telefonen. Jag tänkte att det var mamma igen.
“Nej, du har inte glömt nåt…Hej Amanda!”
Vad pinsamt! Det var inte mamma, det var Amanda.
Amanda bor i villan bredvid. Hon är faktiskt ganska jobbig, eller hon pratar för mycket, om så mycket onödigt, och hon är alltid så glad!
“Hej Minna! Jag tänkte precis på dig. Jo det var så här att idag när jag gick upp i sängen så trodde jag att det var skola! HAHA! Fattar du? Så jag hade gått upp klockan sex imorse och klätt på mig och borstat tänderna, precis som vanligt! HAHA! Men sen insåg jag att det var jullov! HAHA!”
“Hehe… Ja, vad kul antar jag.”
“Ja! Vad har du gjort idag då?”
Asså just nu vill jag säga att jag gått till gymmet, ätit brunch och gått ut med Affy, men det hade jag ju inte.
“Jag har typ… städat.”
“Hee… jaha, vad kul!”
“Men du, Amanda, jag måste tyvärr gå ut med Affy nu. Hejdå!”
Äntligen! På den här tiden hade jag kunnat göra en kopp varm choklad!
Men jag behövde faktiskt gå ut med Affy.
Så det var precis vad jag gjorde.
Jag började med att ta på mig jacka och skor tills jag insåg att det var alldeles för kallt för det, så jag behövde gå in igen, ta på mig överdrag, vantar, mössa, halsduk och min mammas vinter jacka.
Nu var jag klar för en liten promenad.
Vi gick inte så långt, bara runt sjön.
När vi kom tillbaks kom jag på att jag inte har köpt julklappar till familjen, eller min mamma och pappa är skilda och min bror bor hos min pappa i stan och jag bor hos min mamma lite utanför centrum.
Så ringde mamma och sa att jag ska åka och köpa lördagsgodis.
“Hej mamma!”
“Hej gumman! Vad tänkte du på?”
“Jag var sugen på lite godis så jag undrar om jag kan åka till centrum och köpa lite godis.” sa jag.
“Ja, det låter som en bra idé. Jag kommer hem nu ändå så att inte Affy är hemma själv.”
“Okej, hejdå!”
“Hejdå!” sa mamma.
Yes! Nu är det bara att åka in till centrum och köpa allting.

När jag väl var i centrum så skulle jag ju köpa dom här julklapparna.
Plötsligt ringer mobilen.
“Var är Affy!?”
“He… hemma?”
“Nej, dörren är öppen och han är inte här!”
Nej nej nej nej nej, detta händer inte! Har Affy rymt? Vad ska jag göra nu? Kommer mamma hata mig? Ska jag rymma?
På den här sekunden hann jag tänka en miljon tankar om hur jag kommer att slaktas av folket runt omkring. Det kändes som om hela världen bara snurrade och det kändes som om alla människor på köpcentrumet bara gick mot mig och jag svettades under mössan och halsduken, mitt röda hår kändes som om det var eld och brann. Vad skulle jag göra nu!?

Söndag 23 december
Dagen innan julafton, och jag sitter i min fotölj på mitt rum och hör mamma prata i telefon med grannarna och frågar vart Affy kan ha tagit vägen.
Jag stirrar in i väggen och tänker på hur Affy känner sig nu. Han sitter säkert ensam, ledsen och kall i ett hörn. Det är först nu jag märker hur mycket jag älskar honom.
Jag saknar hans mjuka välborstade päls, och jag brukar dyka ner huvudet i pälsen, jag saknar när han låg och väntade på mig i hallen, jag saknar hans stora runda ögon som glittrade i mörkret.
Jag undrar hur många mamma har pratat med, kan det vara hundra? Eller iallafall alla grannar och till och med några ifrån stan. Jag vet inte om jag är ledsen eller arg eller känner skuld.
Jag måste hitta Affy. Men hur?
Jag måste leta efter honom.
Jag springer till köket där mamma är och tar min jacka och mössa i farten.
“Mamma jag går ut en stund!”
Hon svarade inte, jag vet inte om det är bra eller dåligt men jag tror det var bäst så.
Jag tänker fort, hur ska jag hitta honom?
Jag börjar med att springa över till Amanda.
“Hej Amanda, jag vet inte om du vet det, men Affy har sprungit bort…”
Jag hann inte säga mycket mer innan hon kramade om mig, hårt. Det kändes lite konstigt att krama henne efter som att jag var lite oförskämd innan, men ändå bra eftersom hon var den enda som har kramat mig på väldigt länge.
“Jag hoppas att du kan hjälpa mig med att hitta honom.”
“Absolut, när börjar vi?”
“Nu, tänkte jag.”
“Okej, jag skriver ut tio bilder på Affy, så att vi kan sätta upp dom lite här och var.”
Jag blev förvånad att hon ens hade bilder på Affy, men just i den här stunden så brydde jag mig inte så mycket, bara vi hittade Affy. På lappen var det en stor bild och namn och mitt telefonnummer. Vi började med att gå till Ica och sätta upp en lapp där sedan så gick runt lite i närheten och satte upp på några träd, vi träffade en tjej som också har hundar, hon sa att hon verkligen ska titta efter Affy. Jag var lite orolig över vad mamma ska tycka. Vi hade köpt varsin kanelbulle när vi gick förbi Ica. Vi satte oss på en bänk i Affys favorit park, vi tittade på hundarna som en bit bort sprang runt och lekte med varandra. Om bara Affy var här, tänkte jag. Lilla, lilla Affy. Var kan du vara?
“Vad vill du göra nu?” frågade Amanda.
“Jag vet inte. Vad kan vi göra?” sa jag
“Jag kan fråga min mammas kollega, hon har ett hunddagis här i närheten.” sa Amanda och tog ett bett i sin kanelbulle.
“Jepp. Amanda jag har glömt att säga tack, det var verkligen snällt av dig att hjälpa mig.”
“Det var så lite.”

Måndag 24 december
Det är JULAFTON! WOHO!
Det snöar ute och jag känner lukten av nybakade pepparkakor och lussebullar. Jag sätter på mig mina lurviga tofflor och väntar mig att Affy ska komma och krama mig. Just det. Han är ju borta.
Plötsligt blev det helt tomt. Jag känner mig så tung och ensam.
Är det mitt fel? Är han död?
Nej, så får man inte tänka. Jag går till köket och känner en ännu starkare lukt av nybakat.
“God jul! Titta, jag har bakat, och den här gången så blev dom inte brända!” sa mamma.
Hon pratade som om ingenting hade hänt. Vad ska jag säga?
“V..vad kul!” sa jag.
“Ja, jag tänkte att vi kunde behöva en julfrukost nu.”
“Absolut!”
Jag gick till vardagsrummet där vi har vår öppna spis. Jag kollade i min julstrumpa. Det var ett litet gosedjur, en hund. Då kom tårarna, jag kunde inte hålla dom inne.
“Hur är det?” sa mamma med mjuk röst.
“Det är bra, jag bara kom och tänka på Affy. Tack förresten för gosedjuret och pepparkakorna.” sa jag.
Jag gick till mitt rum igen, torkade bort tårarna och satte på mig min röda klänning som har hängt på en galge i snart tre veckor. Jag fixar till håret lite grann och går ner igen till köket. Då ser jag att mamma pratar i telefon. Jag vet inte om hon ser glad eller förvånad ut men jag går till henne.
“Det är till dig.” sa mamma.
“Hallå?” sa jag med tyst röst.
“Ja, hej! Jag såg en hund springa förbi och undrade vems det var, och så hittade jag en sån här lapp och såg att det är ju Affy! Ni måste vara väldigt oroliga.” sa en gammal tant.
Va!? Är det här sant? Har en tant hittat Affy?
Jag visste inte vad jag ska säga. Tårarna började komma upp till ögonen och en klump i halsen stoppade mig till att säga någonting. Jag blev helt varm och kände ett lyckorus, som en adrenalinkick.
“Jag vet inte vad jag ska säga!” sa jag.
“Vill du att jag kör förbi honom?” sa tanten.
Mamma såg så hoppfull ut och hon hade armarna i kors och bet på naglarna. Jag bara längtade tills att jag fick berätta för henne dom glada nyheterna.
“Ja, absolut!”
“Då kommer jag om sådär 30 minuter.” sa tanten.
Jag la på luren och började stor grina, fast på ett glatt sätt.
“Hon har hittat Affy och kommer om typ en halvtimma!!”
“Va!? Är det sant? Men det är ju super bra!” sa mamma med det största leendet jag någonsin sett.

(En halvtimma senare)
Vi hade borstat håret, plockat fram Affys favoritgodis, gjort den mysigaste lilla hörnan jag någonsin sett till Affy och nu var det bara att vänta, vänta på att den sista minuten ska komma och att Affy kommer.
Plötsligt ser jag någon i en röd bil komma förbi, är det hon? Är det tanten? Är det nu hon ska komma? Ska jag få träffa Affy?
Tanten går ut ur bilen. Det är hon!! Hon öppnar bildörren i baksätet. Jag blir nervös och jag känner en tår börjar rinna nerför min kind. En hund kommer springandes ut ur bilen och jag springer också. Jag blundar och springer. Jag känner pälsen mot min arm och och tittar upp, Affy slickar mig i ansiktet så mycket att jag trillar bakåt. Nu kan jag inte hålla inne tårarna. En snöflinga faller ner på min kind, jag tittar upp, det har börjat snöa. Just nu kan jag inte sluta tänka på hur mycket jag älskar Affy.

4 comments
  • Niklas Björnelin
    Posted on 16 november, 2017 at 20:04

    Klart bäst.
    Voff voff voffelivoff.

    Reply
  • Kristina Hedin
    Posted on 16 november, 2017 at 20:32

    Underbar skildring av det väsen som kallas människa! Härlig fart!

    Reply
  • Mia Wallander
    Posted on 17 november, 2017 at 00:59

    Jag röstar på Bästa julen någonsin.

    Reply
  • TJNEROK
    Posted on 22 november, 2017 at 12:28

    Bra novell! Men tänk på att bestämma dig för nutid eller dåtid istället för både och.

    Reply

Leave a comment