Hopp (7-9)

Jag gnuggar mig hårt i ögonen, så hårt att det nästan gör ont. Men bilden
försvinner inte. Framför mig ligger fortfarande en medvetslös kvinna, nerdränkt
i sina egna spyor. Framför mig ligger mamma.

Jag tar sakta upp mobilen och ringer efter ambulans. Omvärlden tonar bort och
allt jag ser är hur hon ligger där på soffan. Jag ser hur hennes bröstkorg
oregelbundet åker upp och sedan ner igen.
Jag vet inte hur länge jag blir sittande så, tittande på henne, en minut, tio
minuter, en halvtimme? Det enda jag vet är att så fort jag hör ambulansens
sirener närma sig springer jag. Jag har ingen aning om vart, jag låter bara
benen styra mig.

Jag har sprungit här förut, på den ojämna grusvägen mot fotbollsplanen bakom
sjukhuset. Jag sätter mig i avbytarbåset av ren vana. Jag märker inte att jag
gråter förrän jag ger ifrån mig konstiga ljud när jag andas in. Jag känner hur
saltvattnet droppar från näsan på mig och bildar märken på min slitna T-shirt.
Att jag sitter just här får mig bara att gråta ännu mer, det var här jag
spenderade den största delen av mina fotbollsmatcher. Men jag minns ändå hur
stolt och lycklig mamma såg ut när hon på andra sidan plan stod och pratade
med de andra föräldrarna. Jag vet att jag aldrig kommer se henne sådär igen,
aldrig sådär lycklig, inte efter allt som hänt…
Mina tankar avbryts av att det kommit ett fotbollslag till planen, det tar en liten
stund innan det går upp för mig att det är mitt gamla lag. Då kommer tårarna
tillbaka.

Jag reser mig sakta upp för att gå, men samtidigt som min blick far över den
bruna smutsiga sjukhusbyggnaden ser jag en silhuett jag mycket väl känner
igen i fönstret på tredje våningen. Mamma. När jag ser henne byter plötsligt
mina steg riktning, jag går fram till tränaren och hör mig själv fråga om jag får
vara med och spela matchen.
Bara 40 minuter senare står jag där, mitt på fotbollsplanen och undrar vad jag
gett mig in på. Allt jag vill är springa bort härifrån, springa bort från stan, bort
från alla problem och bort från mamma. Men samtidigt är det just detta som håller mig kvar, jag måste finnas där för henne. Så jag stannar, och utan att jag
vet om det har jag sprungit mig helt fri, det är bara jag, målvakten och bollen
framför mig. Jag sparkar iväg bollen, och den går in i mål. Hela laget jublar, de
kommer springande mot mig och hoppar på mig.
När de äntligen släpper taget vänder jag mig mot sjukhusbyggnaden. Där inne
står hon, mamma, jag ser lyckan i hennes ögon och leendet på hennes läppar.
Det här är inget leende hon gör för att få mig att må bra, eller för att dölja hur
hon egentligen mår. Det här är ett leende av ren lycka. Kanske finns det hopp,
hopp för ett lyckligare liv trots allt…

© Guillaume Piolle / CC BY 3.0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *