Amanda Ivanovic är en tjej som har sommarhus i Montenegro. En dag dök en oväntad gäst upp som kom för att stanna. Nu ska vi få följa gatuhunden Bobbys resa.

img_2414

Detta är Bobby bara några dagar efter han kommit till huset.

Just nu sitter jag på en utbredd picknickfilt mitt på Furulunds skolas fotbollsplan i Partille. På vägen hit stannade jag till vid mataffären på hörnet och köpte med mig lite fika, två stycken nybakade bullar, lite småkakor och två take-away kaffe. Luften är kall men doften av bullarna och värmen av kaffet fyller mig och ett leende breder ut sig i mitt ansikte. Sommaren är nu slut och jag har väntat på denna intervjun länge. Nu ser jag henne, den 21-åriga tjejen jag väntar på, komma gående över planen. När hon är framme vid mig hälsar vi på varandra och sedan så börjar vi med intervjun.

Amanda Ivanovic är en tjej som kommer från Partille i Sverige, men hennes pappa kommer ursprungligen från Montenegro. Hon älskar djur och har en egen hund. Hon berättar också att hon har fyra syskon, en bror och tre systrar.

Förra sommaren var Amanda i sitt sommarhus i Montenegro. Hon var där med sin syster och två kompisar. Hon berättar att hon en sen, mörk kväll såg en stor skugga av något. Först blev både hon och de andra ganska rädda så de gick in i huset och stängde dörren.

Efter ett tag gick Amanda och öppnade dörren. Utanför låg en hund. Han satte sig upp och tittade henne rakt in i ögonen.

– Det var de snällaste och sötaste ögonen jag någonsin har sett!

Amanda var tvungen att stänga ute hunden under natten. Nästa morgon när tjejerna vaknade så låg hunden utanför huset och väntade på att de skulle vakna. Den hade stannat hela natten! Hunden följde dem vart de än gick och var alltid inom synhåll. På nätterna sov hunden utanför dörren och ville inte lämna tjejerna. Det visade sig att hunden var en kille och de döpte honom till Bobby.

Amanda och hennes kompisar skulle snart åka hem till Sverige och började tänka på vad de skulle göra av Bobby. Efter långa diskussioner och mycket tänkande bestämde de sig för att försöka få hem honom. De visste att det skulle krävas mycket tid och pengar så de började att göra en facebook-insamling där man kunde lämna in pengar och hjälpa till att få hem Bobby till Sverige.

Vad var första steget när ni bestämde er för att ta hem Bobby?

– Det första steget var att direkt ta honom till veterinären för att kolla upp så han inte hade några sjukdomar samt se ungefär hur gammal han var o.s.v.

Efter att ha kollat att han var frisk så var Amanda tvungen att hitta någon som kunde ta hand om Bobby medan hon åkte hem till Sverige. Hon behövde fixa saker som krävdes för att ta med ett djur från ett land till ett annat. Hon började leta efter organisationer på Facebook som hjälpte till i Montenegro. Hon hittade en tjej som hjälpte henne med skjuts till veterinären, Nina heter hon och hon gillade verkligen Bobby. Dock hade hon inte tid att ta hand om honom i fyra månader (tiden det skulle ta innan han fick komma till Sverige).

– Jag bad Nina flera gånger att ta hand om Bobby men hon sa nej. Men jag kände mig trygg med henne så jag erbjöd henne en summa pengar i månaden för att ta hand om honom. Då kunde hon inte säga nej, det blev ju som en liten lön för henne.

Nina gick också och kastrerade Bobby och skötte alla veterinärbesök och sprutor.

När Amanda skulle få hem hunden så kunde hon inte själv köra och hämta honom för hon har inget körkort än. Men hennes pappa skulle ner till Montenegro och titta till sommarhuset, så han tog bilen dit och flyget hem. Sen så åkte Amanda och hennes mamma ner med flyget och tog bilen hem. De bilade igenom Europa med Bobby i bilen. Allt gick bra, bättre än förväntat.

Bobby var ju bara en valp så han hade mycket energi och var väldigt uppspelt när han kom fram till Sverige. Amanda berättar att man behövde vara sträng och strikt i början för att han skulle förstå. Det krävs mer för att uppfostra en gatuhund än en vanlig hund från Sverige. De är ju inte vana vid att ha ett hem, eller en familj.

Hur går det med Bobby idag?

– I dag är han mycket lugnare än vad han var när han kom. Han har fortfarande mycket energi, men det går bra. Han är van vid sin familj nu och har anpassat sig. Han bor hos min systers kompis som var med i Montenegro. Först skulle jag ta hand om honom men min nuvarande hund och Bobby kom inte så bra överens. Dessutom så trivs Bobby jättebra med henne!

Intervjun närmar sig sitt slut och jag tycker att det har varit så himla roligt att höra om Bobbys resa. Kvar på filten ligger två tomma tallrikar och våra kaffemuggar är också tomma. Solen har kommit fram ur sitt mörka moln och värmer behagligt. Amanda är en så härlig person och det har varit ett nöje att få intervjua henne. Vi säger hej då till varandra och jag ber henne hälsa till Bobby.

ANDREA IVANOVIC

LÄMNA ETT SVAR